Sedan drygt tre år driver jag tillsammans med några vänner och många engagerade medlemmar facebookgruppen Träna svenska. Det är en avslappnad och informell gemenskap men det finns ändå en tanke bakom som växt fram efterhand. Här följer några tankar om vad jag har lärt mig av att vara admin i Träna svenska. Och om vikten av informella arenor när man lär sig ett nytt språk.
Träna svenska är alltså en facebookgrupp för att träna språket under avslappnade former. I skrivandets stund är vi runt 21000 medlemmar. Jag låter fem återkommande frågor i Träna svenska vara utgångspunkt för några reflektioner om att lära sig ett nytt språk och hur sociala media och andra informella arenor kan vara till en hjälp.
“Hur lär jag mig svenska snabbt?”
Att lära sig ett språk är svårt och jobbigt. Det kräver tålamod och tar lång tid. Dessutom är mitt intryck att många inte riktigt vet hur de ska träna. Många verkar också ha orealistiska förväntningar på att det ska gå fort eller att man ska“klara svenskan”. Andra tycker att det är helt omöjligt. Självklart får man hjälp och tips på olika utbildningar men jag tror ändå många skulle behöva mer hjälp med detta. I gruppen har vi ofta diskussioner där folk ger olika tips. Det fina är att mer erfarna språkinlärare kan berätta om hur de gör. Jag hoppas att detta kan sätta igång en reflekterande process hos fler om hur man lär sig språk. Det var också därför jag började spela in videor där jag pratar om olika studietips på min youtubekanal. Förhoppningsvis är mina idéer användbara men egentligen tror jag att den egna reflektionen över inlärandet är det viktigaste. Genom att diskutera i olika forum kan man öka sin medvetenhet över hur man själv och andra lär sig. På önskelistan står fler sådana forum, kanske inriktade mot speciella språknivåer, intressen, branscher eller utbildningar.
“Jag förstår inte uppgiften. Kan någon hjälpa?”
Något som gått upp för mig under åren som admin är att många inte vet hur de ska lösa uppgifter i skolan. För många verkar det dessutom vara tryggare att fråga i en facebookgrupp än att fråga sin lärare. När jag var lärare på språkintroduktion på Angeredsgymnasiet och samtidigt läste inlägg efter inlägg i gruppen som handlade om obegripliga uppgifter började jag undra: förstod mina elever vad de skulle göra? Vågade de fråga när de inte förstod? Det var inte det att uppgifterna medlemmarna i gruppen frågade om alltid var så svåra men många förstod till synes inte hur de skulle ta sig an skrivuppgifter eller till exempel använda lexikon för att lösa en grammatikuppgift. Här kan jag bara önska mig att alla vi lärare och hjälpare gör ännu mer för att bryta ner problem i begripliga delar och tar oss tid att lära ut grundläggande strategier från början. Här kan mer avancerade språkinlärare göra en insats genom att visa hur de löser uppgifter och fyller igen luckor i sitt nya språk.
“Hur lär man känna svenskar?”
Det här debatteras och undersöks ju med jämna mellan rum i olika media. Bilden i gruppen är blandad men klart är att många tycker det är svårt att hitta in socialt i samhället. Det är svårt att prata med främlingar. Det är svårt att lära känna folk och få vänner. De vanliga tipsen brukar vara att svenskar umgås utifrån intressen och i sammanhang som föreningar. Men jag undrar hur många som kommer över tröskeln att uppsöka en förening. Det kan nog kännas jobbigare än man tänker sig. Några positiva exempel har vi fått ta del av i Träna svenska. Jag minns framförallt personer som engagerat sig i att hjälpa andra idéellt. Samtidigt står jag ofta frågande inför denna utmaning. Många, mig själv inkluderad, uppskattar ju den försiktiga sociala stilen i Sverige där vi respekterar varandras integritet men det verkar vara ett reellt problem att många som vill praktisera och utveckla sitt språk inte hittar tillfällen. Visst finns det språkcaféer. Men jag tror människor vill mötas på andra premisser än bara språket. Virtuellt umgänge kan vara ett steg på vägen. Men inget slår kontakt ansikte mot ansikte. Vi som ömmar för att folk ska lära sig språket borde verkligen släppa loss vår kreativitet och hitta nya vägar för att bjuda in folk till olika sammanhang i stor eller liten skala.
Hjälp, jag har ingenstans att bo…?
Åren i Träna svenska har förstås präglats av den hårdnande asylpolitiken. Ungdomar som åldersuppskrivs, inte kan sova, skickar bilder på sönderskurna armar och nyheter om unga människors självmord. Efter ett tag beslutade vi att minimera antalet inlägg om detta, delvis på önskemål från medlemmar. Vår känsla var att det behövs frizoner där man inte ständigt blir påmind om det traumatiska och skrämmande. Det är svårt att veta var en“gräns” ska dras. Och det är en ständig påminnelse om hur omöjlig situationen är för många unga människor som ska lära sig ett nytt språk och göra en omstart i livet. Det är inte bara de som står under hot att utvisas som behöver stöd. Ungdomstidens vilsenhet och förvirring kan ju vara överväldigande även för den som bor med sin familj. Därför är jag oerhört tacksam och glad för varje trygg och mogen vuxen i gruppen(och i alla sammanhang förstås) som tar sig tid att visa vänlighet, ge ett råd eller hjälpa till med något. Det är kanske det mer än något annat som värmer hjärtat och gör att jag inte lämnar över ansvaret för gruppen till någon annan. Den medmänsklighet som genomsyrar många interaktioner i gruppen ger lite hopp mitt i allt som känns tungt.
Vad ska ni göra i helgen?
Det jag mer än något annat kommit att uppvärdera som en del av språkträningen är småpratet, vardagspratet, skojandet och tramsandet. Jag älskar inlägg om matlagning, vilken parfym folk föredrar eller bara lite småsnack om helgen. Behovet av att få pröva språket i såna enkla konversationer är uppenbarligen stort. Frågor som inte kräver så mycket språk att svara på resulterar ofta i många kommentarer. Med tanke på hur osäkra många är tror jag faktiskt det kan vara ett bra steg att våga chatta lite i en facebookgrupp(det är inte ovanligt att medlemmar kontaktar mig och berättar att de inte vågar skriva, fast deras språk kan vara ganska bra). Jag tror också att småskojandet kan hjälpa till att lyfta en del av tyngden och pressen i inlärningen. En del av den lättsamheten lyckas jag i min lärarroll skapa i mitt klassrum. Andra saker kan jag tycka är svåra att få till på samma sätt. Varje sammanhang skapar olika förutsättningar för hur man kan prata och om vad.
Något slags slutsats
Utbildning och andra typer av initiativ för att träna språk står inte i motsats till varandra. Jag ser det som kompletterande arenor. Det professionella samtalet om andraspråksutbildning har jag en mycket positiv bild av. Det känns som landet kryllar av drivna och kreativa kollegor som utvecklar metoder och pedagogik. Det finns gott om idéella och informella initiativ också men jag tror inte vi har sett den fulla potentialen av det. Det informellas kraft är mångfaldig och oförutsägbar. Det finns så mycket roliga saker man skulle kunna hitta på online och irl. Det som gör mig gladast personligen är när jag märker att jag inspirerat någon annan att hitta på något. Facebookgruppen Träna svenska Sundsvall är ett exempel. Flera har lärt känna varandra och ses utanför gruppen. Någon har börjat engagera sig i Vi står inte ut-rörelsen istället. Jag kan inte överblicka allt men jag vet att det pågår en massa bakom gruppen som förhoppningsvis folk har hjälp av. Det ska bli spännande att se vad denna spretiga kollektiva insats tar vägen härnäst.
“Hur lär jag mig svenska snabbt?”
“Jag förstår inte uppgiften. Kan någon hjälpa?”
“Hur lär man känna svenskar?”
Hjälp, jag har ingenstans att bo…?
Vad ska ni göra i helgen?
Något slags slutsats